Ska vi ha konstnärer?
Konstnärer tjänar mindre än hälften av vad medelsvensson gör, och sämre lär det bli inom kort. Vill vi ha konstnärer i samhället och hur ska de i så fall försörjas? En ny rapport om kulturskapares inkomster leder till långtgående reflektioner och radikala förslag.
Kommentar:
Rapporten Konstnärers inkomster - Jämförelser mellan populationer i den skapande kärnan av KKB och övriga förvärvsarbetande.
Utgiven av Myndigheten för Kulturanalys och Konstnärsnämnden 251030
”Syftet med den här rapporten är att öka kunskapen om villkor och inkomster för konstnärer som tillhör den skapande kärnan inom KKB”.
Så står det i inledningen till rapporten Konstnärers inkomster, en undersökning gjord av Myndigheten för Kulturanalys och Konstnärsnämnden, som släpptes den 30 oktober.
Först några ord om uttrycket KKB, vilket står för kulturella och kreativa branscher. En märklig benämning som seglat upp de senaste åren, vars normaliserande jag vill ifrågasätta. Från början ville politikerna att det skulle heta KKN, kulturella och kreativa näringar, vilket ifrågasattes av kulturskaparnas organisationer, eftersom det låter som att kultur är kommers.
Men KKB är inte särskilt mycket bättre. För det första är kreativitet inte liktydigt med skapande verksamhet. Det slentrianmässiga användandet av ordet kreativ som något allmänt positivt kommer såklart från USA, hemlandet för kommersiell kultur, och för ideologin om att människor bör förverkliga sig genom arbete. För det andra signalerar ordet bransch att det rör sig om en kommersiell sektor där individer ska göra karriär.
Vad är det för fel med ord som konstarterna, kulturlivet, eller som det står i grundlagen: kulturell välfärd?
Alla dessa tre benämningar doftar 1900-tal. Det aningen högtravande ordet konstart osar modernism, en period då konsten vördades. Kulturliv luktar 1960-tal och minner om att det finns något bortom arbete, nämligen liv. Kulturell välfärd stinker medborgerlig rättighet, att vi behöver kulturen på samma sätt som vård, skola och omsorg.
Dessa tre vackra uttryck blir omöjliga att använda under en tidsperiod som har som övergripande ideologi att all mänsklig verksamhet ska generera ekonomisk vinst.
Hur går det då med vinsterna för konstnärerna? Inte särskilt bra.
De drygt 18’000 personer som studerats i MYKAs och KNs rapport har sökt medel från Konstnärsnämnden eller Författarfonden under åren 2019 till 2022. Visserligen visar undersökningen att kulturskapares inkomster ökade något under 2022, men det beror på pandemi-stöden. Så sett är det olyckligt att den här undersökningen gjorts under just de åren. Det skulle vara intressantare att se vad som hänt efter 2022. Min gissning är att konstnärers inkomster är lägre igen sedan den nya regeringen började skära ned på och sprida misstänksamhet mot kulturen.
Först en kommentar om ännu en språklig förskjutning som blivit vanligare under senare år. Det är förvirrande att rapportförfattarna genomgående benämner sina studieobjekt ”konstnärer”. Undersökningen skildrar alltså samtliga kulturskapare, vilka kan vara musiker, dansare, skådespelare, författare osv. Detta språkbruk gör att vi konstnärer måste kallas bildkonstnärer, vilket blir missvisande, då alla konstnärer inte arbetar med bild.
Åter till rapportens innehåll. En tredjedel av de undersökta subjekten, drygt 6000 personer, är vad som kallas bildkonstnärer. De har lägst inkomster av alla kulturskapare, medan författare, eller som utredningen kallar det, ”konstnärer inom området ord”, har högst. Det är lite förvånande att författare tjänar mest, jag hade förväntat mig att filmbranschen har mest pengar och skådespelare skulle ha mest stabila inkomster, med tanke på att många av dem kan stämpla mellan föreställningar.
Men fattigast är alltså den största gruppen bland kulturskaparna, (bild-)konstnärerna. Vi tjänar i genomsnitt 15’000 före skatt i månaden. Då är extrajobb inräknade, vilket för de flesta konstnärer står för den större delen av förvärvsinkomsten. Konstnärerna lever på mindre än hälften av vad övriga medborgare i medeltal tjänar. Eftersom inflationen varit hög de senaste åren är 10’000 efter skatt svårt att överleva på i Sverige idag.
Jag har ofta tänkt att svenska staten måste bestämma sig: Ska vi ha konstnärer eller inte?
Varför utbildar vi så många konstnärer när knappt någon kan överleva på yrket? Antalet konsthögskolor och utbildningsplatser ökade stort i slutet av 1900-talet, samtidigt som möjligheterna att försörja sig som konstnär minskade av flera anledningar. Om svenska staten inte vill lägga mer pengar på konst, så vore en lösning att utbilda färre konstnärer och lägga pengarna som utbildningsplatserna kostat på konstnärslön för de få som examineras.
Eller så får budgeten för arbetsstipendier höjas till en nivå där majoriteten av de yrkesverksamma kan överleva på dem. I Norge är till exempel arbetsstipendierna runt tre gånger så höga som i Sverige, och konstnärer kan få dem år efter år, inte som i Sverige då vi får 120’000 i två år och sedan måste sitta i karantän i två år.
Ett annat alternativ för att försörja konstnärskåren har just genomförts på Irland. En pilotstudie med basinkomst, ett slags medborgarlön för konstnärer, visade att denna relativt billiga åtgärd gav så mycket tillbaka till samhället att den irländska staten nu bestämt sig för att införa statlig konstnärslön. Den ligger visserligen bara på 1300 pund, cirka 16’000 kronor, i månaden. Men det är i alla fall en grundtrygghet som skulle göra enorm skillnad för oss konstnärer, och låta oss arbeta med det vi är utbildade till, vilket få av oss har möjlighet att göra nu. Rapporten Konstnärers inkomster visar nämligen att majoriteten av svenska konstnärer till största delen försörjer sig på annat än sin konst. Vårdarbete är den vanligaste inkomstkällan för konstnärer.
Utvecklingen för vår ”bransch” ser inte ut att gå åt rätt håll. Upprepade uttalanden från vår nuvarande kulturminister anger tonen för regeringens syn på kultur, och särskilt dess mest experimentella, och därmed minst kommersiella, uttryck; samtida konst.
Nedskärningar har redan gjorts, men framförallt tyder den politiska retoriken på ett överhängande hot. Den kulturbudget som sett stabil ut sedan 1970-talet kan mycket väl rakt av plockas bort inom kort. Kulturskapare och andra aktörer på kulturscenen försöker förbereda sig på en situation efter valet hösten 2026 då Sverigedemokraterna sitter i regering och vårt fält skövlas. Det enda som finns kvar är några välansade vikingagravar.
Vissa menar att vi alltid kommer att ha konst och konstnärer. Men vilka kan bli konstnärer utan offentlig finansiering? Vilken typ av konst kommer de att göra? Och vilka kommer att få ta del av den?
Jag har skrivit om detta tidigare och jag tror att ni läsare själva inser att konsten kommer att bli en angelägenhet för de besuttna klasserna, och att vi kommer att få se ytterst lite konst som ifrågasätter kapitalets makt.
Sedan den nuvarande regeringen och århundradets mest okunniga och kulturhatande kulturminister kom till makten för tre år sedan har det skrivits åtskilligt om hotet mot kulturen. Men låt oss för ett ögonblick fundera över om det ligger något i deras syn på kultur. Är vi konstnärer, som moderata politiker hävdat, en bortskämd kulturelit?
Är det inte egentligen ganska orättvist att en liten grupp människor får ha sin passion som yrke, och förväntas tjäna pengar på det? Medan andra måste utföra tråkiga jobb för sin försörjning?
Nu kan jag och många andra kulturskapare visserligen hävda att vi offrat otroligt mycket, arbetat extremt hårt och utbildat oss jättelänge för att få detta privilegium. Och det är faktiskt så svårt, hårt, fattigt, ensamt och otacksamt att vara konstnär att många av oss önskar att vi valt en annan bana medan det fortfarande var möjligt.
Men ändå, att ha uttrycksfriheten som yrke…! Ska det verkligen vara möjligt?
Sedan demokratin infördes för ungefär hundra år sedan har fria konstnärer, kulturskapare, kritiker, intellektuella och samhällsdebattörer varit ett litet alibi i det kapitalistiska samhället. Det är oss de kan peka på för att hävda att kapitalism och yttrandefrihet går hand i hand. Samtidigt är vi en så liten grupp att vår kritik av det rådande systemet sällan ger någon effekt i verkligheten. Detta är vad den tyske filosofen Herbert Marcuse år 1965 kallade repressiv tolerans.
Men hur skulle det vara om alla blev konstnärer?
Den tyske konstnären Joseph Beuys blev känd för sitt citat ”jeder Mensch ist ein Künstler”, varje människa är en konstnär. Med det menade han att alla människor har en kreativ (!) potential att vara med och omskapa samhället. Beuys ville inte skilja mellan liv och konst, han engagerade sig brett i samhällsfrågor och såg sitt arbete som sociala skulpturer. År 1972, då han var professor vid konstakademien i Düsseldorf, släppte han in 142 personer som ansökt, men inte blivit antagna. Tillsammans med den lilla lyckliga grupp på 16 personer som kommit in i hans kurs ockuperade han klassrummet, som manifestation för alla människors rätt att bli konstnärer. Kort därpå fick han sparken från sin tjänst, vilket föranledde stora protester bland studenter, konstnärer och kritiker. Men trots att han förlorat sin officiella position fortsatte Joseph Beuys att undervisa och agitera politiskt.
Så vad ska vi göra med konstnärerna? Ska de få konstnärslön i egenskap av välfärdsarbetare? Ska de bli kommersiella kreativa producenter i upplevelseindustrin? Ska de avskaffas? Eller ska alla bli konstnärer?
Vad tänker ni denna fredag kära läsare?
Sonia Hedstrand 251107
(skrivet med en liten 👶🏻 sovande i knät)
Läs mer och kolla statistiken! Konstnärsnämndens och MYKAs nya rapport Konstnärers inkomster (2025):
https://kulturanalys.se/digital-publikation/konstnarers-inkomster/
KROs rapport Utsikt från ateljéerna (2024): https://kro.se/media/documents/Utsikt_från_ateljéerna_Rapport_1_2025_DIGITAL_PqWKjtl.pdf
Om basinkomst för konstnärer och kulturskapare på Irland:
https://www.artnews.com/art-news/news/ireland-basic-income-artists-program-permanent-1234756981/
PS! Apropå försörjning! Det är svårt att få svenska "mediekonsumenter" att betala för ett konstkritiskt nyhetsbrev! Så om ni vill att verksamheten ska fortsätta, övertyga gärna en vän att bli prenumerant!